Category Archives: företagande

Jobba hemma-dagen

Idag är det ”Jobba hemma-dagen” enligt förteckningen över alla temadagar vi har i Sverige.

De flesta av mina dagar är jobba-hemma-dagar eftersom jag inte har något annat kontor.

En hel del saker är positiva med att jobba hemma. Nära till jobbet. Ingen restid för att ta sig dit. Inga kostnader för hyra av kontorslokal. Det går att utnyttja sina dagar vettigt genom att kunna slänga i en maskin tvätt eller sätta på maten när jag ändå behöver en bensträckare. Det går oftast att styra min tid. Jag har trevligt sällskap i form av min hund Alva.

IMG_20140219_103740

Men det krävs disciplin för att inte göra annat när man ska jobba. För att komma upp på morgonen och sätta igång. Det kan vara trist ibland att inte ha fysiska arbetskamrater och kollegor på jobbet. Ibland kan det vara svårt att dra en tydlig gräns som avgränsar jobbet från övriga livet – kanske speciellt som jag gärna ställer datorn på köksbordet.

Jobbar ni hemma ibland?

Konsten att sälja sig själv

Sälj-dig-själv

Sälja sig själv. Det överlägset värsta. Det jag behöver öva mest på. Samtidigt en förutsättning om jag ska kunna leva som egenföretagare. Läskigt. Utmanande.

Att kunna sälja sig själv är ett krav för att skaffa kunder och tjäna pengar. Skillnaden mellan att hanka sig fram och att kunna leva bra på sitt företagande. Det är till och med viktigare för välståndet, att man är bra på att skaffa kunder än hur bra man är på sitt specialområde. Jisses, detta är något att bita i.

Förmågan att säja sig själv och sin idé handlar inte bara om att skaffa kunder heller. Man måste kunna sälja sig själv och sina idéer till samarbetspartners, banken, eventuella finansiärer, pressen och kanske till och med till familjen för att kunna motivera hur man behöver jobba.

Det gäller att pränta in i hjärnan att jag är en resurs. Att jag har kompetens. Att kunderna behöver mig. Att jag bidrar med det jag gör. Att det jag gör är värdefull. Och att kunder betalar för det som är värdefullt, bara jag vågar ta vettigt betalt. Sådant som är självklarheter när jag själv köper saker eller tjänster, men som av någon anledning blir svårt och jobbigt när det gäller mig själv.

Ulla-Lisa Thordén skriver i inledningen till sin bok Sälj dig själv och ta betalt att många specialister beter sig som tennisbollar som ligger på planen och väntar på att någon ska plocka upp dem och serva. Men idag måste man vara både bollen och racketen själv. Man måste serva själv. Så jag får öva mera. Öva. Öva. Tills jag blir en duktig säljare. Inte ligga här på planen och vänta iallafall.

saljdigsjalv

Ulla-Lisa Thordéns bok har jag läst för flera år sedan, men ska läsa om igen nu. Dessutom har jag läst Camilla Björkmans bok Skriv, sälj & bli lönsam! Båda böckerna kan jag rekommendera att läsa för alla som behöver bli lite bättre på att sälja sig själv och sina idéer. Och dagens samhälle kräver ju ofta av oss att vi ska sälja oss själva vare sig vi är företagare eller inte.

Blunda för problemen?

Just nu idag försöker jag bara blunda för ett problem. Ignorera, om än med lite gnagande irritation, det faktum att twitterflödet inte syns på bloggen idag.

Mitt plug-in verkar inte funka som det ska idag. Har tydligen ingen kontakt med Twitter. Irriterande när det inte funkar, men ett bra tillfälle att öva på att hålla fokus på det jag ska. Idag ska jag göra klart illustrationer till fyra blogginlägg och helst hinna skriva ett par av dem. Alltså får jag för stunden släppa det faktum att mina tweets inte syns på bloggen.

Jag hoppas att jag kan ignorera problemet och att det ska lösa sig av sig själv under dagen. Om inte får det komma upp på att-göra-listan för i morgon. Värre akut är det inte. Och kanske, kanske har det löst sig av sig själv till dess.

Hoppas.

Bilden av sig själv

Ska jag synas så krävs det en bild av mig själv som visar upp den jag vill bli igenkänd som. Folk ska veta att jag är jag. Ute på nätet ska folk känna igen mig, oavsett sammanhang. En utmaning i sig.

Det här med att bli företagare har till väldigt stor del hittills handlat om att synas på olika sätt. Att bli bekväm att använda olika sociala medier. Att pröva mig fram för att se vad som funkar. Vad som leder mig i rätt riktning.

Jag vill ju bli igenkänd för det jag skriver, för mina bilder eller jobb jag gjort, men vägen dit går genom att bli hittad och igenkänd – för hur man ser ut. Det är så det funkar och det får man nog bara tugga i sig om man vill jobba i den digitala världen. Då återstår bara att göra det bästa av situationen.

headerbild-halv1.jpg

Det finns några råd som återkommer från personer som skriver om marknadsföring  inom sociala medier, bland annat Jackie Kothbauer som skrivit Mediababe och Sophia Sundberg som skrivit #Twitterboken, och de båda och andra verkar vara eniga om råden.

1. Använd en proffsig bild

Anlita en professionell fotograf eller någon riktigt duktig som kan ta snygga bilder av dig. Se till att du ser ut som du vill uppfattas på bilden.

Jag valde att låta min vän Susanna Gabrielsson, som är en duktig amatörfotograf, ta bilderna. Många bilder. Av dessa valde jag ut tre som använts i bloggen, presentationer och som profilbilder.

2. Använd samma bild överallt

För att bli igenkänd överallt är det viktigt att använda samma bild i alla sammanhangen man vill synas i. Det ska inte råda någon tvekan om att det är samma person det handlar om. Att det är jag oavsett om det är på Facebook, Twitter eller i bloggen.

Bilden ovan valde jag att vara den bild som ska synas överallt. Den finns nu som profilbild på hemsidan, Facebook, LinkedIn, Flickr, Twitter och Instagram.

3. Byt inte bild för ofta

För att bli igenkänd ska man inte heller byta ut bilden för ofta. Det allmänna rådet verkar vara att i alla fall inte byta oftare än en gång om året.

Jag tog min i början av sommaren 2013 och den får väl hänga med ett tag till.

Förutom fotograf till porträttbilden har jag anlitat Fingerformat (Inger Gabrielsson) som formgivit min logga. Loggan vill jag också visa upp i olika sammanhang så att jag även med hjälp av den kan identifieras och bli igenkänd.

Jag syns, alltså finns jag.

Bryter ny social mark

Har suttit i mitt lilla twitterbo länge utan att pröva vingarna. Bara haft kontot vilande. Och instagramappen har jag haft i telefonen utan att registrera ha ett konto. 

twitter follow me

Men nu har jag hoppat ut boet som en nykläckt liten twittare. Varit ute och flaxat lite min första dag i luften. Nu gäller det att hänga i och kvittra ikapp med vårfåglarna.

Och debuten på Instagram skedde i morse. Där alla andra verkar finnas är det ju bra för mig att finnas. Lite vardagsliv och lite företagarliv kan nog hamna där framöver. Och lite bilder från bloggen.

Tanken är att twittrandet och instagrammandet ska komplettera bloggandet. Och bitvis länkas ihop med varandra lite. Vi kan väl se det som att jag bryter ny social mark. Ju fler ställen jag syns på desto bättre. 

På Twitter heter jag @katarinahyden och på Instagram heter jag inahyden.

Vill ni får ni gärna följa mig där.

Förbannelsen HUR?

HUR

Vi tar sats och vågar. Tar ett steg mot våra drömmar. Nu, nu ska det hända. Och sen någonstans på vägen fastnar vi i dessa förbannelsen HUR?

Helt plötslig utan att vi vet hur det gick till så har vi fastnat. Hur ska jag ta mig från punkt A till punkt B? Hur ska jag göra? Hur ska det fungera? Hur kommer det att går? Hur ska jag klara det här? Och så ner på minsta detaljnivå av alla dessa hur. Hur? Hur? Hur?

Så sitter vi där, oroliga för allt och ingenting. Tappar bort både riktningen och oss själva och framförallt bilden av vårt slutresultat. Själva visionen, drömmen, den har vi tappat bort medan vi varit besatta av dessa hur. Nu står vi snarare men den klump i magen och undrar vart lusten tog vägen.

Vi behöver lära oss att lita mer till vår egen förmåga och till vår inre visdom. Håller vi bilden av resultatet levande så kommer lösningar och möjligheter till oss. Och släpper vi stryptaget på oss själva kommer vi dessutom att må så mycket bättre längs vägen att förverkliga våra drömmar.

Så hamnar du där så gäller det att stanna upp. Andas. Luta dig tillbaka. Blunda. Föreställ dig ditt slutresultat. Känn hur skönt det är att vara där. Njut.

Och försök sedan lita på att du har förmågan att ta dig dit och att du kommer att lösa problem som kanske uppstår längs vägen. Du kan!

Jag och min bloggbaby

Bloggbaby

Nu har jag haft min blogg i tre månader. Måste konstatera att det går att se paralleller med att få sitt första barn.

1. Fokus på när den ska göras offentlig.

På samma vis som jag när jag väntade min dotter tänkte mycket på förlossningen så var det inledningsvis fullt fokus på allt kring bloggens födelse. Att föda en blogg kan man ju som tur är välja tidpunkt för själv och någonstans kom jag till insikt om att varje detalj inte kan vara perfekt innan utan det är bättre att ge den liv och sedan lösa saker allteftersom. Så här efter tre månader är det mycket som jag fortfarande inte fått till, fixat eller lärt mig, men jag har publicerat över 50 inlägg så att komma igång känns som ett bra beslut.

2. Man lär sig mera genom att göra än genom att läsa på.

Att söka lite fakta och sedan testa är bästa sättet. För att vara någon som inte haft en aning om hur den digitala världen sett ut ”under skalet” så har jag lärt mig massor om wordpress, teman, plugin, syndikering och annat. Får inte ens panik längre över html-kodernas obegriplighet. Och ju mer jag lär mig desto mera upptäcker jag saker jag fortfarande inte kan.

3. Lusten att dokumentera de första milstolparna.

Med barn nummer ett skulle allt dokumenteras och fotograferas. Jag dokumenterar inte milstolparna med samma frenesi nu, men jag kan inte låta bli att känna glädjen över första gilla-markeringen eller första gången Google Analytics visade att jag hade fler läsare än bara de närmaste som tvingats läsa.

4. Insikten att ens skapelse inte är en själv.

Vid något tillfälle sitter man med sin bäbis och inser att det är en egen individ man har i famnen, inte en förlängning av sig själv. Samma sak gäller med bloggen. Även om jag inte lägger ut mitt privatliv här så var det första tiden svårt att inte hela tiden ha bloggen i tankarna. Kunde sitta och grotta ner mig i något som skulle lösas ändå till midnatt och sedan vara så uppvarvad att jag inte kunde sova. Nu kan jag vara lite mera sansad. Bloggen ska reflektera mig. Den är en del av det jag gör, men får inte heller uppsluka mig så att jag inte har någon egentid och annat liv.

5. Det finns inte ett rätt sätt.

Som nybliven förälder får man höra väldigt många åsikter om hur man ska ta hand om sitt barn, allt från mat- och sovvanor till hur man ska förhålla sig om barnet gråter.

I bloggvärlden finns också massor av åsikter om hur man ska göra. Men här får man ta det på samma vis som när man blivit förälder för första gången. Man får ta råden och tipsen med en nypa salt. Ta till sig det som känns bra och strunta i annat. Prova sig fram och se vad som funkar för en själv.

6. Det är inte bara kul och mysigt.

Lika väl som livet som nybliven förälder inte bara är gulligt utan även innehåller både hårt och tråkigt arbete stundvis så ser jobbet med bloggen likadant ut. Ibland är det tungt. Vissa saker som ska lösas är lite jobbiga och tråkiga. Vissa dagar känner jag inte sig alls inspirerad. Visst jobb ska bara göras. Fast som med en bäbis så tar man det jobbiga och det tråkiga eftersom det ofta är kul och inspirerande.

7. Hela tiden nya överraskningar och äventyr.

Livet som småbarnsförälder är fullt av överraskningar. Ett riktigt litet äventyr. Likadant har det varit med min bloggbaby. Hela tiden nya saker att lära mig. Nya grejer som uppstår och som jag behöver ta i tu med. Eftersom jag inte har erfarenhet av bloggande och bloggbyggande så är det här också ett äventyr fullt av överraskningar.

Hålla fast vid besluten

Jag tror att vi ofta inte tillåter oss själva lyckas därför att vi inte håller ut. Inte kan hålla fast vid besluten. Vi ger upp i förtid. Ser bara kortsiktigt.

Det är genom att hålla fast vid vårt beslut och hålla slutresultatet för ögonen som vi kan nå framgång. Alltför ofta ser vi bara kortsiktigt till någon form av ”quick fix”. Kommer inte resultaten tillräckligt snabbt börjar vi misströsta och leta fel hos oss själva och tvivlar på beslutet att göra det vi valt att göra. Då spelar det ingen roll om vi bestämt oss för att gå ner i vikt eller skriva en bok.

När man hamnar i det där läget av tvivel är det så himla lätt att tro att det inte kommer att fungera eller att vi själva inte har kunnandet, orken eller egenskaperna för att ro det hela i land. Hela grejen känns helt plötsligt som en helt galen idé. Hur kunde jag bara tro att jag skulle fixa det här?

Hålla-fast-vid-besluten

 

Bara för att vi inte ser resultaten snabbt så tänker vi att det är kört. Det kommer aldrig att lyckas.

Självklart kan resultaten komma senare och historien har visat att folk som kämpat för sin idé i slutändan gjort jättesuccé. Vi behöver öva oss i uthållighet. Att lita på och hålla fast vid vårt beslut och vår vision. Fokusera på slutresultatet och anpassa vägen dit istället för att ge upp utan att ha gett det hela en rejäl chans.

Jag har lätt för att hamna i det där läget då jag börjar tvivla på att det är så god idé, men jag jobbar på det. Och jag bli bättre och bättre. Hittar tillbaka till tilliten snabbare för varje gång jag hamnar i ett sådant läge.

Inte tänker vi nu att allt är kört för att det blivit vinter. Det kommer ALDRIG bli vår igen. Nä, vi gör det vi behöver göra och litar på att det går bra.

Kriterier för ett mål

målens-innehåll

 

För att ett mål ska kunna frigöra kraften i det undermedvetna måste det uppfylla två kriterier.

För det första måste det vara mätbart för en utomstående. Att säga att jag ska gå ner ett visst antal kilo är inte tillräckligt. Att tala om hur många kilo jag ska väga är mätbart för vem som helst som inte vetat vad jag haft för startvikt. Andra kriteriet är när. Vid vilket datum ska jag väga så mycket.

Kriterierna är alltså hur mycket – antal sidor, kilo, kronor, poäng eller vad det nu är som ska mätas och när i tid och datum.

Det gäller att vara så specifik som möjligt med alla aspekter av målet för att ge det undermedvetna vad som behövs för att hjälpa oss att genomföra det.

Så kom ihåg, precisa mål skapar precisa resultat och vaga mål skapar vaga resultat.

 

Att skjuta upp och förhala behöver inte vara fel

Kommer du på dig med att förhala och skjuta upp det du behöver göra? Det kan vara ett problem, men det kan också vara produktivt.

Ta en titt på vad det är du gör när du skjuter upp det där andra. Gör du istället något som du älskar att göra? Något som fyller dig med lust och energi? I så fall rör det sig nog om ett produktiv förhalande. Att ägna tid åt det vi tycker om att göra och att låta tankarna flyga fritt utan gränser öppnar vägarna till vår kreativitet.

När vi förhalar på det här sättet kan vi komma på nya idéer eller hitta lösningar på problem. Många gånger bättre lösningar än dem vi skulle kommit på annars.

Det kanske till och med är så att tanken dyker upp, om att det där vi gör istället för det vi skulle göra, kanske är det vi borde ha som vårt jobb istället. Kanske inte tvära kast och slänga bort jobbet över en natt, men att ge oss tiden att vrida och vända lite på den tanken.

Det vi ska se upp med är förhalande och förskjutande som vi göra av olust då vi pressar oss själva med behövermåste och borde. Det här är det improduktiva förhalandet. Det hindrar oss från att göra det vi älskat att göra samtidigt som det skapar skuldkänslor för att vi inte heller gör det vi anser att vi borde göra. Energin och lusten rinner rakt ut i avloppet. Vi sitter bara där och känner oss misslyckade. Ju mer vi försöker tvinga oss desto värre känns det.

Så vill eller orkar du inte ta tag i det där du ska göra så se till att det du gör när du förhalar det är något du mår bra av och som tillför något nytt.

Nästa inlägg kommer att handla om några tips för att hantera förhalandet, särskilt det improduktiva, men förhalandet som helhet. Vi behöver lära oss att kunna hantera det.