Mera små bitar

Måste bara göra ett litet tillägg till gårdagens blogginlägg. Något som får mig att bli lite stolt.

Min numera vuxna dotter påminde mig om att jag i min barnuppfostran använde mig av strategin att dela upp det ogreppbara eller oöverstigliga i små bitar. Hon berättade att när jag ville att hon och hennes bror skulle städa sina rum så skrev jag lappar med texten ”GOLVET”, ”SKRIVBORDET” eller liknande och så fick de dra en lapp och sätta igång och städa just det. Genast blev ”GOLVET” mer hanterbart än ”Städa ditt rum”. Det hade jag glömt. Tills igår när hon sa det.

Det påminde hon mig om och berättade samtidigt att hon tagit just det som ett exempel i ett möte då just sådana övermäktiga situationer diskuterats.

Blir stolt över att hon tar mig som ett exempel, stolt över att hon kommer ihåg det, att hon tyckte att det var bra och så blir jag glad över att jag var rätt klok redan då. Bra känslor.

Ha en finfin helg!

Små bitar

Dela-upp-i-bitarDet kör ihop sig. Att göra-högen blir oöverskådlig. Ogreppbar. Det suger energi bara att försöka överblicka allt som måste göras. Blir alldeles slut bara av att försöka hålla reda på allt. Då krävs det lite struktur.

Själv drabbas jag av detta ibland. Nu är det så. Tokmycket olika saker som jag ska hinna på en begränsad tid. En del hänger ihop medan andra spretar åt olika håll. Jobbgrejer, bilfix, hemmafix och privata grejer som måste hinnas med. Allt i en stor hög. Inombords suckar jag bara när det är en sån här måste-göra-röra.

För mig är lösningen att först dela upp allt jag ska göra i mindre beståndsdelar. Jag skriver låååånga listor. Nu går det att överblicka någotsånär. En lätt panik infinner sig för att jag nu ser hur mycket det är jag ska göra, men samtidigt en viss lättnad av att jag skrivit ner det. Nu behöver jag iallafall inte lägga energi på att ha allt i huvudet.

I nästa steg gör jag en prioriteringsordning. Vad är viktigast? Här kan vissa uppgifter behöva styckas upp i ännu mindre bitar för att inte bli ohanterbara.

I mitt system skriver jag uppgifterna på små kort eller lappar. Sen väljer jag de tre högst prioriterade uppgifterna. Nu är det bara att börja med den första. Om allt funkar som det ska så gör jag klart nummer ett innan jag börjar med nummer två och sen nummer tre.

Har jag mer tid kvar den dagen tar jag nästa tre prioriterade lapparna/korten och fortsätter att jobba med en uppgift i taget. Har jag inte hunnit klart när dagen är slut så börjar jag med den uppgiften nästa dag.

För min del ger det här sättet arbetsro. Jag kan koncentrera mig på en sak i taget och släppa allt det andra under tiden. Samtidigt ger det tillfredsställelse att kunna lägga undan korten allteftersom uppgifterna är avklarade.

Genom att beta av en sak eller bit i taget så minskar korten med arbetsuppgifter och tillslut har jag betat av allt som från början var en ogreppbar hög av måsten.

Så gör jag. Hur gör ni?

En sån vecka…

Det har varit en vecka med alldeles för mycket som snurrat runt i huvudet. Förändringar som är på gång. Spännande, men gör också att jag tappat lite fokus och inte haft lika många idéer till texter här på bloggen den här veckan.

Men jag ska vara snäll mot mig själv och acceptera att det är så här det är just nu. Så ta det lugnt. Jag kommer igen med mera material här. Men just nu önskar jag bara er alla en riktigt skön helg.

Konfronterar min kryptonit

Jag har riktigt bra tålamod. Jag retar mig sällan på någonting. Blir nästan aldrig arg. Har ett glatt humör för det mesta. Uthållig och kreativ kan jag vara. Disciplinerad och engagerad.

Men…

…så krånglar datorn. Hänger sig. Varnar för lite minne fast det inte är så.

Rensar webbhistorik och annat. Funkar fortfarande inte. Kör minnesdiagnostik. Inga fel. Funkar fortfarande inte.

Irritation. Tandgnissel. Morr.

Startar om. Felsöker. Ändrar än det ena än det andra. Funkar fortfarande.

Rena kryptoniten. Alla mina superkrafter försvinner. Jag känner mig mer som Häxan Surtant än som en superwoman.

Datorkrångel är verkligen det som får fram mina allra sämsta sidor.

Det här är det yngsta du någonsin kommer att vara

Äldst-och-yngst

Ibland ramlar jag på ett citat eller en text som i sin självklarhet ändå skakar om mig. Jag vaknar upp och upplever någon form av klarhet där och då när jag läser det. Meningen i bilden är en sådan.

Jag satt och snabbläddrade i mitt RSS-flöde och skrollade igenom en text som handlade om mer eller mindre otroliga tankar vi tänker när vi duschar. Det handlade om allt ifrån att mjölk skulle vara omogen ost till ovanstående betydligt djupare tanke.

Idag är jag äldre än jag någonsin varit och det yngsta jag någonsin kommer att vara.

Jag får den där hisnande känslan i magen när jag läser det. En sån som man får när man åker berg-och-dal-bana eller så. Och mitt i den känslan finns påminnelsen om att livet är det som pågår just nu.

Vi ruschar på i vår vardag och glömmer bort att nuet är det enda vi har. Varje dag är livet. Varje dag räknas. Det vi fyller våra dagar med är det som i slutändan visar sig vara hela våra liv. Vi glömmer ofta bort det. Tänker på helgen eller semestern då vi ska… Och visst, både helgen och semestern räknas, men det gör också varje dag. Varje stund. Varje nu.

Hur väljer vi att förhålla oss till vår omgivning? Vad är viktigt och vad är det inte? Kan vi prioritera annorlunda? Valen vi gör idag har betydelse för det liv vi lever.

För idag är det yngsta vi någonsin kommer vara.

Visst är det självklart att det är så det är, men handen på hjärtat – hur ofta glömmer du bort det?

Jobba hemma-dagen

Idag är det ”Jobba hemma-dagen” enligt förteckningen över alla temadagar vi har i Sverige.

De flesta av mina dagar är jobba-hemma-dagar eftersom jag inte har något annat kontor.

En hel del saker är positiva med att jobba hemma. Nära till jobbet. Ingen restid för att ta sig dit. Inga kostnader för hyra av kontorslokal. Det går att utnyttja sina dagar vettigt genom att kunna slänga i en maskin tvätt eller sätta på maten när jag ändå behöver en bensträckare. Det går oftast att styra min tid. Jag har trevligt sällskap i form av min hund Alva.

IMG_20140219_103740

Men det krävs disciplin för att inte göra annat när man ska jobba. För att komma upp på morgonen och sätta igång. Det kan vara trist ibland att inte ha fysiska arbetskamrater och kollegor på jobbet. Ibland kan det vara svårt att dra en tydlig gräns som avgränsar jobbet från övriga livet – kanske speciellt som jag gärna ställer datorn på köksbordet.

Jobbar ni hemma ibland?

Tillräckligt stora utmaningar…

misstag-ingårJag tycker det känns lite gott att läsa ett sånt här citat. Liksom befriande. Det är okej att det inte blir som jag tänkt mig alla gånger. Går det lite fel på vägen så beror det på att jag tagit mig an stora utmaningar. Inte för att jag inte kan eller vet eller att jag fattar felaktiga beslut.

Vissa dagar kan jag tycka att jag har väl många klatschiga hejarop och citat som ramlar in i mitt Facebookflöde, men andra dagar så är det något av dessa eller andra citat som är just det där jag behöver få höra. Det som gör att jag blir en liten aning modigare eller känner mig lite tuffare på min företagarväg.

Våga göra det du vill

våga-göra-det-du-vill

Hellre ångra det jag gjort fel än att ångra att jag inte gjort det jag vill. Entreprenören Helene Colak sa så i en intervju som jag hörde i veckan. Så vill jag också leva. Så försöker jag leva, men det är inte helt lätt alla gånger.

Och det har definitivt inte varit en självklarhet. Vi sitter med våra drömmar. Vet vad vi skulle vilja göra och i vissa fall vad vi inte vill göra, men ändå kan det vara så fruktansvärt svårt att uppbåda modet att följa sin dröm. Att ta steget från tanke till handling. Det är så mycket lättare att vara kvar i det kända än att kasta sig ut i det okända. Vi människor har en förmåga att hellre stanna kvar i det som är välkänt och uppfattas som tryggt än att kasta oss ut i det okända och otrygga. Även om vi vet att det är i det otrygga och okända vi har möjligheten att förverkliga det vi drömmer om. Vi kan stanna kvar i vår lilla komfortzon även om vi har det lite halvkass där, kanske både privat och i yrkeslivet, eftersom det känns så skräckinjagande att kliva utanför och möta osäkerheten.

Det krävs både mod och tillit. Tillit till att det kommer att ordna sig och till att man vågar lita på sin förmåga och sin inre styrka. 

Jag har blivit modigare. När jag väl vågat så visade det sig inte vara fullt så läskigt. Dessutom är det spännande att söka sig fram i ovissheten. Att lära sig nya saker längs vägen. Möta nya människor. Lära sig saker om sig själv.

Rädslan och osäkerheten gör sig påminda ibland. Tvivlet kommer då och då. Osäkerheten likaså. Men kan jag bara försöka bemästra det och känna att jag tror på mig själv och det jag gör så går det bra. Påminna mig om att om jag inte gör det jag vill nu så kommer det inte bli gjort alls. Om inte jag följer mina drömmar, vem ska då göra det?  

Och jag vill inte sitta en dag och ångra att jag inte gjort det jag ville göra. Tänka att jag inte ens provade. Nä, då håller jag med – hellre ånga att jag gjort fel eller att saker inte blivit som jag vill än att inte försöka alls.

Ta hand om era drömmar! Livet kan vara ett äventyr.

Intervjun var i Ola Wallströms podcastserie Motivation och drivkraft som gått att lyssna på denna vecka.Idag går de sista två intervjuerna i serien går att lyssna på här.

Omge dig med rätt människor

Omge-dig-med-vänner

Ensam är inte stark. Vi behöver andra människor. Vänner och ett socialt nätverk. Ensamhet kan till och med vara farligt.

Henrik Fexeus skriver i sin bok Konsten att få mentala superkrafter att ensamhet är dödligare än rökning. Att känna sig avskärmad från andra människor och att inte ha någon att vända sig till är farligt.

För vår hälsa och för att utvecklas som människor och skapa det vi vill behöver vi ha tryggheten i att omge oss med vänner. Nära vänner.

Vi behöver ett antal vänner som vi vet att vi kan lita på. De behöver inte vara många, men vi ska känna att vi kan anförtro oss och att vännen står på vår sida. Att vi kan få stöttning när vi behöver. Bli lyssnade på när vi behöver prata av oss. Få ärliga råd och synpunkter då vi ber om hjälp i en fråga. Kunna få feedback där avsikten är att hjälpa oss. Eller bara sällskap om det är det vi önskar.

Vi behöver vänner, och dit räknas också familjemedlemmar, som vill oss väl, bryr sig om att det går bra för oss och som vi känner oss trygga med. De utgör vår innersta krets. Tryggheten.

Nästa lager innebär att ha ett nätverk av människor som kanske inte är nära vänner, men som på ett eller annat sätt bygger på relationer kopplade till arbete och intressen. Nätverk där vi kan bidra med våra kunskaper eller hjälpa och kunna få hjälp, inspiration, råd eller nya kontakter. Nätverk som ser olika ut beroende på situationen vi lever och verkar i. Våra nätverk kan innehålla allt från människor vi träffar fysiskt ofta eller mera sällan till människor vi kanske enbart har kontakt med via sociala medier.

Vi behöver människor i våra liv. Rätt människor innebär att vi kan utvecklas själva och skapa det vi önskar. Nära vänner och trygga förhållanden för att vi ska må bra och våga förverkliga våra drömmar.

Var rädd om dina vänner och vårda ditt nätverk.

Att ge sig själv ett okej

Alla dagar är inte toppendagar. Alla dagar är inte dagar då vi är på topp. Ändå försöker vi ofta att pressa oss och blundar för att vi av olika anledningar inte orkar prestera som vanligt.

Säg-okej

Det är så lätt att pressa sig och tänka att man ska orka och kunna vara på topp varje dag. Och är man inte på topp så går det att pressa sig hårdare och funkar inte det så kan man ju alltid skuldbelägga sig själv för att man inte är det. Hur trögt det än går så inbillar man sig gärna att lösningen är att tvinga sig och att ta i hårdare. Det här är sämsta scenariot. Jag borde veta bättre, men hamnar här titt som tätt ändå. Men inte lika ofta som förr.

I det lite bättre scenariot lyssnar jag på kroppen och själen. Åtminstone lite med ena örat. Men då krävs förklaringar. Varför är det så här? Jag validerar mig själv och situationen. Kan komma fram till att jaha, det är kanske inte så konstigt att jag inte får till mina texter eftersom jag har migrän. Eller vad det nu är som är orsaken. Sovit dåligt. Förkyld. Hungrig.

Beroende på anledning så kan jag antingen göra något åt det. Typ äta. Eller så kan jag acceptera att det är som det är och sluta tvinga mig själv.

Sen kan det vara så att jag är mer i mig själv och i stunden. Att jag känner att jag kanske inte orkar att prestera det jag planerat. Det kan finnas massor av anledningar, men jag har inget behov att att analysera eller värdera. Jag bara konstaterar att så här är det just nu. Och det är okej. Jag är okej. Det är bra som det är. Det duger. Jag duger. Jag är okej.

Det är en rätt skön känsla. Den man känner när man ger sig själv ett okej.

Så okeja er själva. Må bra, för ni är bra.