Tag Archives: kontroll

Vad väntar du på?

Någonstans vet vi att vi kan påverka våra liv. Skapa det liv vi vill. Vara den vi vill vara. Åstadkomma de resultat vi vill uppnå. Förändra saker. Göra om.

Men…

Vi väntar…

på det rätta tillfället

eller på att inspirationen ska komma…

eller att vi ska få tillåtelse från någon (familjen, släkten, maken, samhället eller vem det nu är vi inbillar oss att det är som ska ge oss tillåtelse) …

eller att någon ska uppmuntra oss och säga  ”Kör på. Du kan det här”…

eller på att någon ska förändras

eller att rätt person ska dyka upp

eller rätt omständighet

eller att barnen ska bli stora nog…

eller att någon ska upptäcka oss

eller att vi ska veta exakt hur det ska gå till…

eller att det ska vara riskfritt

eller att självförtroendet ska bli större…

eller att vi ska bli mindre rädda

citat-jackcanfield

Vi hittar på olika skäl till att vi inte kan komma till skott. Inte nu. Men de perfekta omständigheter vi väntar på kommer aldrig att komma.

Vill vi något måste vi agera. Bara börja helt enkelt. Vad är första steget att ta? Och vad ska göras härnäst?

Sätt saker i rullning. Sluta vänta.  Just do it!

Börja. Nu.

PS. Inspiration till delar av listan är hämtad från Jack Canfields bok ”The Success Principles”.

Små bitar

Dela-upp-i-bitarDet kör ihop sig. Att göra-högen blir oöverskådlig. Ogreppbar. Det suger energi bara att försöka överblicka allt som måste göras. Blir alldeles slut bara av att försöka hålla reda på allt. Då krävs det lite struktur.

Själv drabbas jag av detta ibland. Nu är det så. Tokmycket olika saker som jag ska hinna på en begränsad tid. En del hänger ihop medan andra spretar åt olika håll. Jobbgrejer, bilfix, hemmafix och privata grejer som måste hinnas med. Allt i en stor hög. Inombords suckar jag bara när det är en sån här måste-göra-röra.

För mig är lösningen att först dela upp allt jag ska göra i mindre beståndsdelar. Jag skriver låååånga listor. Nu går det att överblicka någotsånär. En lätt panik infinner sig för att jag nu ser hur mycket det är jag ska göra, men samtidigt en viss lättnad av att jag skrivit ner det. Nu behöver jag iallafall inte lägga energi på att ha allt i huvudet.

I nästa steg gör jag en prioriteringsordning. Vad är viktigast? Här kan vissa uppgifter behöva styckas upp i ännu mindre bitar för att inte bli ohanterbara.

I mitt system skriver jag uppgifterna på små kort eller lappar. Sen väljer jag de tre högst prioriterade uppgifterna. Nu är det bara att börja med den första. Om allt funkar som det ska så gör jag klart nummer ett innan jag börjar med nummer två och sen nummer tre.

Har jag mer tid kvar den dagen tar jag nästa tre prioriterade lapparna/korten och fortsätter att jobba med en uppgift i taget. Har jag inte hunnit klart när dagen är slut så börjar jag med den uppgiften nästa dag.

För min del ger det här sättet arbetsro. Jag kan koncentrera mig på en sak i taget och släppa allt det andra under tiden. Samtidigt ger det tillfredsställelse att kunna lägga undan korten allteftersom uppgifterna är avklarade.

Genom att beta av en sak eller bit i taget så minskar korten med arbetsuppgifter och tillslut har jag betat av allt som från början var en ogreppbar hög av måsten.

Så gör jag. Hur gör ni?

Svårigheten att be om hjälp

”Kan du hjälpa mig?” En enkel mening som inte kan missförstås. Och ändå kan just dessa ord vara de svåraste som går att ta i sin mun. 

be-om-hjälp

Personligen har jag jättelätt för att erbjuda min hjälp. Jag frågar både de i min närhet och helt okända människor om de behöver hjälp om jag på något sätt uppfattar att jag kan underlätta situationen för dem. Jag kan erbjuda mig att vara barnvakt eller att lyfta på kassar på bussen åt nån som behöver hjälp med det. Och är det någon som uttalat ber mig om hjälp så ställer jag upp om jag kan. Att hjälpa någon annan känns enkelt och helt naturligt. Åt andra hållet är det svårare. Mycket svårare.

Erbjuder någon sig att hjälpa mig så klarar jag skapligt bra att ta emot den. Det är lite svårt, men det går. Men nästa steg, att själv be om hjälp, det är värre.

Hjälp vad det är svårt att be om hjälp.

Låg på sjukhus efter för ett tag sedan och upptäckte att jag till och med hade lite problem med att trycka på klockan och be om hjälp. Tänkte att sköterskorna hade så mycket att göra. Det var säkert sant, men jag var också en del av deras jobb. Det gav mig en tankeställare. Jag behöver öva mig på att be om hjälp och att ta emot hjälpen utan att känna att jag är till besvär eller att jag ska klara allt själv.

Varför är det då så svårt att be om hjälp? Jag har naturligtvis inga självklara svar, men vi tittar lite närmare på det hela ändå.

Självrespekt? Kan det vara så att jag ser på mig själv på ett sådant sätt att jag vill kunna klara allt själv? Är det mina värderingar som gör att jag tycker att jag ska fixa allt själv? Kanske. Kanske inte.

Tror jag att den jag frågar ska säga nej eller tycka att det är jobbigt eller besvärligt att hjälpa mig? Tycker jag kanske rent av att jag inte har rätt att be om hjälp, att det verkar som att kräva något?

Funderar jag kanske på om det är rimligt att be om hjälp. Det kan ju förstås också bero på vem jag väljer att fråga och om vad.

Finns det en ömsesidighet? Det är för mig lättare att be någon om hjälp som jag vet att jag kan hjälpa med något annat vid ett annat tillfälle.

Lite konstigt är det ju att det är så lätt att hjälpa andra samtidigt som det är besvärligt att be om hjälp. De båda är ju två sidor av samma sak. Borde hänga ihop bättre än de gör.

Jag funderar vidare och jobbar på att bli bättre på att be om hjälp. Och önskar er samtidigt en härlig helg.

Känner du igen dig? Har du lätt för att be om eller ta emot hjälp?

Fatta beslut i visshet

Visshet

Vi kan vara känslostyrda eller förnuftsstyrda, men bästa besluten är de som vi fattar i visshet. I ett läge där förnuft och känsla möts och interagerar och vi både vet och känner vad som är rätt.

Beslut som vi fattar enbart utifrån förnuftet blir inte alltid så bra. Vi kan välja universitetsutbildning utifrån vad vi tänker är rätt. Kanske utifrån vad andra sagt är bra eller vad andra i släkten utbildat sig till. För att efter halva utbildningen inse att det här inte alls var det vi egentligen ville. Eller så tar vi andra beslut som vi bara förnuftsmässigt tror är bra.

Å andra sidan kan helt känslostyrda beslut ibland visa sig vara lite förhastade och kanske inte fungera som vi trott. Det kan komma surt efter. Eller vi ångrar oss. Helt känslomässiga eller lustbetonade beslut kan också innebära beslut som känns bra, men faktiskt inte är bra för oss. Det kan vara sådant som att äta onyttigt eller dricka för mycket alkohol, vilket kanske känns bra, men faktiskt inte är det.

Bäst är alltså att kunna låta både förnuftet och känslan vara med när vi fattar våra beslut. När de båda får interagera tillåter vi oss att känna in hur det känns samtidigt som vi använder vårt förnuft till att tänka efter hur vi tror att beslutet kommer att påverka oss.

När känslan och förnuftet samverkar kan vi uppnå visshet, ett känslo- och tankemässigt tillstånd där vi upplever att vi vet att beslutet är bra redan innan vi bestämmer oss och agerar utifrån detta.

Så när du tar beslut – försök att låta både hjärnan och hjärtat vara med. Då uppnår du visshet och fattar de bästa besluten.

Blunda för problemen?

Just nu idag försöker jag bara blunda för ett problem. Ignorera, om än med lite gnagande irritation, det faktum att twitterflödet inte syns på bloggen idag.

Mitt plug-in verkar inte funka som det ska idag. Har tydligen ingen kontakt med Twitter. Irriterande när det inte funkar, men ett bra tillfälle att öva på att hålla fokus på det jag ska. Idag ska jag göra klart illustrationer till fyra blogginlägg och helst hinna skriva ett par av dem. Alltså får jag för stunden släppa det faktum att mina tweets inte syns på bloggen.

Jag hoppas att jag kan ignorera problemet och att det ska lösa sig av sig själv under dagen. Om inte får det komma upp på att-göra-listan för i morgon. Värre akut är det inte. Och kanske, kanske har det löst sig av sig själv till dess.

Hoppas.

Vikten av att fullfölja

Ett projekt, oavsett om det är stort eller litet, berör jobb, hem eller fritid, så genomgår det en viss cykel. Beslut, planering, uppstart, fortsättning, fullföljande och färdigställande. Blir projekten hängande kvar i någon av dessa faser börjar de ta energi.

Fullfölja-projekt

Jag var inne på det här området tidigare, om att göra klart, men det tål att dras ett varv till. Behöver jag påminnas är det säkert någon annan som också mår bra av det.

Ofullbordade uppgifter och projekt suger kraften ur en. Bästa sättet är att göra klart det som är påbörjat eller ta ett aktivt beslut att avsluta det.  Det kan ha kommit saker emellan som gjort att det påbörjade inte är nödvändigt, roligt, vettigt eller vad det nu kan vara beroende på projektet eller grejen.

Små saker kan ge snabb energi tillbaka om vi fullföljer, men en del grejer vi malt på med och som stannat av kanske vi helt enkelt behöver avsluta. Det kanske inte ska fullföljas. Jag har tagit en del beslut i företagsstarten som sen visade sig vars mindre vettiga. I det läget är det viktigt att inte vara rädd för att förändra. Kassera ett projekt som inte utvecklas som man vill. Att hålla fast vid ett stagnerat projekt tar energi, men att ta upp ett projekt som inte leder dit vi vill är rent slöseri med tiden.

Jag har alltid varit en sån som haft många projekt på gång, men har man alltför många järn i elden så kanske den slocknar. I år ska jag ändra på den punkten också. Färre projekt och mer fokus på dem jag har på gång. Att fullfölja tre projekt är mycket bättre än att ha tio som fastnat i någon fas och som inte blir färdiga.

Så framöver så ska jag bara starta upp de tre jag vill genomföra och fullfölja dem. Och låta de andra 10-15 vara.

Förbannelsen HUR?

HUR

Vi tar sats och vågar. Tar ett steg mot våra drömmar. Nu, nu ska det hända. Och sen någonstans på vägen fastnar vi i dessa förbannelsen HUR?

Helt plötslig utan att vi vet hur det gick till så har vi fastnat. Hur ska jag ta mig från punkt A till punkt B? Hur ska jag göra? Hur ska det fungera? Hur kommer det att går? Hur ska jag klara det här? Och så ner på minsta detaljnivå av alla dessa hur. Hur? Hur? Hur?

Så sitter vi där, oroliga för allt och ingenting. Tappar bort både riktningen och oss själva och framförallt bilden av vårt slutresultat. Själva visionen, drömmen, den har vi tappat bort medan vi varit besatta av dessa hur. Nu står vi snarare men den klump i magen och undrar vart lusten tog vägen.

Vi behöver lära oss att lita mer till vår egen förmåga och till vår inre visdom. Håller vi bilden av resultatet levande så kommer lösningar och möjligheter till oss. Och släpper vi stryptaget på oss själva kommer vi dessutom att må så mycket bättre längs vägen att förverkliga våra drömmar.

Så hamnar du där så gäller det att stanna upp. Andas. Luta dig tillbaka. Blunda. Föreställ dig ditt slutresultat. Känn hur skönt det är att vara där. Njut.

Och försök sedan lita på att du har förmågan att ta dig dit och att du kommer att lösa problem som kanske uppstår längs vägen. Du kan!

Fyra typer av beteenden

Alla våra beteenden och aktiviteter kan kategoriseras till någon av följande fyra kategorier. Genom att göra mer av typ 1 och typ 2 så växer och utvecklas vi.4-typer-aktiviteter-o-beteenden

Beteenden och aktiviteter som hamnar i typ 1 är sådant som känns bra och som är bra för oss och oftast även för andra. Det kan även vara sådant som bidrar till något större såsom till exempel ideellt arbete. Typ 1-beteenden och aktiviteter är bra för oss.

Typ 2 är sådant som inte känns bra, men som är bra för oss, för andra och även kan bidra till något större. Att komma igång och träna när man inte gjort det på länge är en typisk 2:a. Likaså att börja äta nyttigt ifall man inte gjort det innan. Tvätta bilen är en typ 2-aktivitet jag skulle kunna ta tag i.

Tredje typen är sådant som känns bra, men som inte är bra för oss. Vårt typ 3- beteende är troligen heller inte bra för andra och bidrar inte till något bortom oss själva. Det här kan vara sådant som att äta onyttigt, dricka för mycket alkohol, slötitta på tv eller slösurfa på nätet.

Typ 4 varken känns bra eller är bra för oss eller andra. Det kan vara att ta på sig en offerroll och sitta hemma och tycka synd om sig själv eller att låta sin irritation och ilska gå ut över någon oskyldig.

Att göra typ 1-grejer är ju inte så svårt att motivera sig till. Typ 2 däremot kan vara lite knivigare även om det är sådant som verkligen får oss att utvecklas. Många saker inom den kategorin är sådant som oftast bara känns dåligt i början. Har man kommit igång med träningen eller att äta bra så blir det ett typ 1 -beteende eller aktivitet.

Likaså kan det vara lite jobbigt att slita sig från soffvärmen och börja plocka bort lite dåliga vanor ur grupp 3. Sånt som känns bra, men som inte är bra för oss.

Fjärde gruppens aktiviteter och beteenden vill vi ju inte ha, men ändå har de flesta lite i den lådan också. Sådant bör vi försöka att rensa bort. Om det varken känns bra eller är bra så bör vi inte heller utsätta oss själva eller vår omgivning för det.

För min del får jag nog lägga mest krut i 2:an och 3:an. Göra lite mer sådant som inte känns bra, men är bra och mindre av sådant som känns bra, men inte är det. Byta några mindre bra vanor mot några bättre. Lite i taget.

Vilka typer av beteenden behöver du jobba med för att utvecklas?

Källa: Hämtat de fyra typerna från Niklas Davers bok ”Ditt bästa jag oftare”.

Välja att välja

välja-att-välja

Att välja att välja hur vi ska leva och vilka vägar vi ska gå i livet är ett privilegium som inte får slarvas bort. Ibland ges rådet att flyta med i sitt liv, bara leva sitt liv, och det kan befria oss från stress och press, men det kan också vara en fara.

Att inte själv välja förhindrar oss från att göra mesta möjliga av våra liv. Blir det där med att bara leva en anledning till att inte välja kommer det att sluta med att vi lever utifrån andras val. Vi kommer då att få reagera på det som händer oss snarare än att agera så att det vi önskar händer.

För att göra mesta möjliga av våra liv behöver vi välja att välja – inse att livet innehåller fler möjligheter än vi kanske tror. Att undersöka dessa möjligheter och att sen välja den som är bäst för oss är något vi bör förbinda oss till. Som ett löfte till oss själva. Det är vårt uppdrag om vi vill påverka våra liv.

Att välja att välja kräver inte bara en ansträngning från vår sida utan även ett stort mått av mod. Det krävs att vi vågar ta nya vägar, vågar välja avsiktligt och strategisk istället för att bara flyta med, utsätta oss för det okända och vara beredda på att kämpa och att misslyckas och lära oss längs vägen.

Hur vill du ha det? Passivt acceptera din situation eller att välja att skapa det liv du vill ha?

Tappar vi bort oss och bara lever på i vardagen så kan detta vara en bra påminnelse:

I varje ögonblick har vi en ny chans att välja att välja.

 

Som man sår…

Som-man-sår

Nu hoppas jag vara tillbaka här igen. Det har varit lite mindre inlägg här ett tag. Jag har praktiserat i livets skola och tydligen behövt öva lite på koncepten ”Skit-in-skit-ut” eller ”Som man sår får man skörda”. Nyttiga lärdomar, om än inte så kul. Inte just då.

Jag fastnade liksom i fällan ett tag. Sådde tvivel och oro i hopp om att skörda framgång och trygghet. Ungefär som att så persilja och tro att det ska växa upp meloner. Naturligtvis fick jag skörda självtvivel och panik över framtid, ekonomi och företaget. Och då blev grogrunden för ogräset helt fantastisk. Riktigt bördigt och fint. Mera tvivel och oro. Tankarna började fara runt i huvudet och jag ifrågasatte både företagsbyggandet och min egen förmåga vilket bara resulterade i ett mått av handlingsförlamning och grå sörja där kreativiteten skulle finnas.

Försökte mig på att använda tips jag själv skrivit om för att få bukt med tvivlet. Lyckades inte på första försöket. Inte andra och tredje heller i ärlighetens namn. Det är ju en sak att veta att det inte hjälper att oroa sig. En helt annan att bara sluta. 

Men nu ska jag se efter så att jag sår mer av det jag vill kunna skörda och hålla efter ogräset så gott jag kan. Inte lär det vara sista lektionen i livets skola heller, men det får jag ta då. Idag är jag taggad att skriva här på bloggen igen.