Tag Archives: lärande

Mera små bitar

Måste bara göra ett litet tillägg till gårdagens blogginlägg. Något som får mig att bli lite stolt.

Min numera vuxna dotter påminde mig om att jag i min barnuppfostran använde mig av strategin att dela upp det ogreppbara eller oöverstigliga i små bitar. Hon berättade att när jag ville att hon och hennes bror skulle städa sina rum så skrev jag lappar med texten ”GOLVET”, ”SKRIVBORDET” eller liknande och så fick de dra en lapp och sätta igång och städa just det. Genast blev ”GOLVET” mer hanterbart än ”Städa ditt rum”. Det hade jag glömt. Tills igår när hon sa det.

Det påminde hon mig om och berättade samtidigt att hon tagit just det som ett exempel i ett möte då just sådana övermäktiga situationer diskuterats.

Blir stolt över att hon tar mig som ett exempel, stolt över att hon kommer ihåg det, att hon tyckte att det var bra och så blir jag glad över att jag var rätt klok redan då. Bra känslor.

Ha en finfin helg!

Svårigheten att be om hjälp

”Kan du hjälpa mig?” En enkel mening som inte kan missförstås. Och ändå kan just dessa ord vara de svåraste som går att ta i sin mun. 

be-om-hjälp

Personligen har jag jättelätt för att erbjuda min hjälp. Jag frågar både de i min närhet och helt okända människor om de behöver hjälp om jag på något sätt uppfattar att jag kan underlätta situationen för dem. Jag kan erbjuda mig att vara barnvakt eller att lyfta på kassar på bussen åt nån som behöver hjälp med det. Och är det någon som uttalat ber mig om hjälp så ställer jag upp om jag kan. Att hjälpa någon annan känns enkelt och helt naturligt. Åt andra hållet är det svårare. Mycket svårare.

Erbjuder någon sig att hjälpa mig så klarar jag skapligt bra att ta emot den. Det är lite svårt, men det går. Men nästa steg, att själv be om hjälp, det är värre.

Hjälp vad det är svårt att be om hjälp.

Låg på sjukhus efter för ett tag sedan och upptäckte att jag till och med hade lite problem med att trycka på klockan och be om hjälp. Tänkte att sköterskorna hade så mycket att göra. Det var säkert sant, men jag var också en del av deras jobb. Det gav mig en tankeställare. Jag behöver öva mig på att be om hjälp och att ta emot hjälpen utan att känna att jag är till besvär eller att jag ska klara allt själv.

Varför är det då så svårt att be om hjälp? Jag har naturligtvis inga självklara svar, men vi tittar lite närmare på det hela ändå.

Självrespekt? Kan det vara så att jag ser på mig själv på ett sådant sätt att jag vill kunna klara allt själv? Är det mina värderingar som gör att jag tycker att jag ska fixa allt själv? Kanske. Kanske inte.

Tror jag att den jag frågar ska säga nej eller tycka att det är jobbigt eller besvärligt att hjälpa mig? Tycker jag kanske rent av att jag inte har rätt att be om hjälp, att det verkar som att kräva något?

Funderar jag kanske på om det är rimligt att be om hjälp. Det kan ju förstås också bero på vem jag väljer att fråga och om vad.

Finns det en ömsesidighet? Det är för mig lättare att be någon om hjälp som jag vet att jag kan hjälpa med något annat vid ett annat tillfälle.

Lite konstigt är det ju att det är så lätt att hjälpa andra samtidigt som det är besvärligt att be om hjälp. De båda är ju två sidor av samma sak. Borde hänga ihop bättre än de gör.

Jag funderar vidare och jobbar på att bli bättre på att be om hjälp. Och önskar er samtidigt en härlig helg.

Känner du igen dig? Har du lätt för att be om eller ta emot hjälp?

100 blogginlägg

Hipp hurra! Det här är blogginlägg nummer 100 sedan starten av bloggen. Kul.

100

När jag började i höstas kändes det väldigt fjuttigt när det fanns 3-4 inlägg och det verkade avlägset att ens få ihop 50. Men nu är jag framme vi detta inlägg. Nummer 100.

Inläggen har huvudsakligen handlat om personlig utveckling eftersom det är frågor som intresserar mig och som jag gärna skriver om. Vissa inlägg har varit direkta påminnelser till mig själv om sådant jag behöver träna mera på själv. En del har handlat om företagande och några om lite annat.

Fortfarande jobbar jag med att nå ut och öka antalet läsare. Tittar jag på statistik från Google Analytics så får jag där veta att 29 % är nya besökare och 71 % är återkommande. Det känns bra. Jag vill ju ha flera nya, men det viktigaste är ju att de som besöker bloggen vill komma tillbaka. Enligt samma statistik är 54 % av bloggens läsare män, medan 46 % är kvinnor. Riktigt hur det stämmer vet jag inte  för det finns ju inga garantier för att det är den som står registrerad för ip-adressen som är den som läser bloggen.

Listan över städer där flesta besökarna finns toppas av Stockholm som sen följs av Ljusdal, Gävle och Motala.

Vanligaste vägen in till bloggen är via min Facebooksida, men den här veckan har mobila Facebook fått kliva ner till tredje plats och Twitter har tagit andraplatsen över vägar in till bloggen. Spännande eftersom Twitter är nytt för mig . Har bara funnits där i några veckor.

Det tog till mitt 97:e inlägg innan jag råkade ut för en taskig kommentar. Då fick jag följande: ”Det du skriver är skit. Din blogg är skit. Du är skit”. Okej… Alla kan ju inte tycka om det jag skriver. Det är helt i sin ordning. För att uttala sig om det jag skriver och hela min blogg måste ju personen rimligtvis lagt ner en hel del tid på att läsa. Det är ju bra. Huruvida jag är skit eller inte är ett helt irrelevant uttalande eftersom personen troligen aldrig ens träffat mig. Så till dig som skrev kommentaren säger jag bara – låt bli att läsa det jag skriver. Ett enkelt råd.

Till mina andra läsare, ni som gillar min blogg och det jag skriver, tack för att ni finns.  Och ni som känner mig och tycker att jag är bra. Tack till er. Det är bra människor, som mina fina läsare och mina vänner,  jag vill omge mig med.

Nu ska jag landa lite i det faktum att jag nu har skrivit 100 inlägg, men sen jobba vidare.

Alla ni som läser bloggen – ha en fantastisk fredag och en skön och fin helg!

Hurra! Hurra!

Sometimes you win…

Ibland blir det inte som vi tänkt oss. Vi har gjort allt vi kunnat för att nå det tänkta resultatet. Men det blir ändå inte som vi vill. Då kan vi i alla fall lära.

sometimesyouwin

Vi har lagt ner vår kraft och vår själ i det där projektet, i idén, i relationen eller vad det än må vara vi satsat vår energi på.

Ibland når vi dit vi vill. Vi vinner. Ibland hamnar vi någon annanstans. Då har vi ändå ett utmärkt tillfälle att lära av. För det finns ju inga misslyckanden – bara feedback.

Så dröm stort och våga friskt.

PS. Illustrationen är en tavla min dotter målat och som jag fick i julklapp av henne.

Jag och min bloggbaby

Bloggbaby

Nu har jag haft min blogg i tre månader. Måste konstatera att det går att se paralleller med att få sitt första barn.

1. Fokus på när den ska göras offentlig.

På samma vis som jag när jag väntade min dotter tänkte mycket på förlossningen så var det inledningsvis fullt fokus på allt kring bloggens födelse. Att föda en blogg kan man ju som tur är välja tidpunkt för själv och någonstans kom jag till insikt om att varje detalj inte kan vara perfekt innan utan det är bättre att ge den liv och sedan lösa saker allteftersom. Så här efter tre månader är det mycket som jag fortfarande inte fått till, fixat eller lärt mig, men jag har publicerat över 50 inlägg så att komma igång känns som ett bra beslut.

2. Man lär sig mera genom att göra än genom att läsa på.

Att söka lite fakta och sedan testa är bästa sättet. För att vara någon som inte haft en aning om hur den digitala världen sett ut ”under skalet” så har jag lärt mig massor om wordpress, teman, plugin, syndikering och annat. Får inte ens panik längre över html-kodernas obegriplighet. Och ju mer jag lär mig desto mera upptäcker jag saker jag fortfarande inte kan.

3. Lusten att dokumentera de första milstolparna.

Med barn nummer ett skulle allt dokumenteras och fotograferas. Jag dokumenterar inte milstolparna med samma frenesi nu, men jag kan inte låta bli att känna glädjen över första gilla-markeringen eller första gången Google Analytics visade att jag hade fler läsare än bara de närmaste som tvingats läsa.

4. Insikten att ens skapelse inte är en själv.

Vid något tillfälle sitter man med sin bäbis och inser att det är en egen individ man har i famnen, inte en förlängning av sig själv. Samma sak gäller med bloggen. Även om jag inte lägger ut mitt privatliv här så var det första tiden svårt att inte hela tiden ha bloggen i tankarna. Kunde sitta och grotta ner mig i något som skulle lösas ändå till midnatt och sedan vara så uppvarvad att jag inte kunde sova. Nu kan jag vara lite mera sansad. Bloggen ska reflektera mig. Den är en del av det jag gör, men får inte heller uppsluka mig så att jag inte har någon egentid och annat liv.

5. Det finns inte ett rätt sätt.

Som nybliven förälder får man höra väldigt många åsikter om hur man ska ta hand om sitt barn, allt från mat- och sovvanor till hur man ska förhålla sig om barnet gråter.

I bloggvärlden finns också massor av åsikter om hur man ska göra. Men här får man ta det på samma vis som när man blivit förälder för första gången. Man får ta råden och tipsen med en nypa salt. Ta till sig det som känns bra och strunta i annat. Prova sig fram och se vad som funkar för en själv.

6. Det är inte bara kul och mysigt.

Lika väl som livet som nybliven förälder inte bara är gulligt utan även innehåller både hårt och tråkigt arbete stundvis så ser jobbet med bloggen likadant ut. Ibland är det tungt. Vissa saker som ska lösas är lite jobbiga och tråkiga. Vissa dagar känner jag inte sig alls inspirerad. Visst jobb ska bara göras. Fast som med en bäbis så tar man det jobbiga och det tråkiga eftersom det ofta är kul och inspirerande.

7. Hela tiden nya överraskningar och äventyr.

Livet som småbarnsförälder är fullt av överraskningar. Ett riktigt litet äventyr. Likadant har det varit med min bloggbaby. Hela tiden nya saker att lära mig. Nya grejer som uppstår och som jag behöver ta i tu med. Eftersom jag inte har erfarenhet av bloggande och bloggbyggande så är det här också ett äventyr fullt av överraskningar.

Fyra typer av beteenden

Alla våra beteenden och aktiviteter kan kategoriseras till någon av följande fyra kategorier. Genom att göra mer av typ 1 och typ 2 så växer och utvecklas vi.4-typer-aktiviteter-o-beteenden

Beteenden och aktiviteter som hamnar i typ 1 är sådant som känns bra och som är bra för oss och oftast även för andra. Det kan även vara sådant som bidrar till något större såsom till exempel ideellt arbete. Typ 1-beteenden och aktiviteter är bra för oss.

Typ 2 är sådant som inte känns bra, men som är bra för oss, för andra och även kan bidra till något större. Att komma igång och träna när man inte gjort det på länge är en typisk 2:a. Likaså att börja äta nyttigt ifall man inte gjort det innan. Tvätta bilen är en typ 2-aktivitet jag skulle kunna ta tag i.

Tredje typen är sådant som känns bra, men som inte är bra för oss. Vårt typ 3- beteende är troligen heller inte bra för andra och bidrar inte till något bortom oss själva. Det här kan vara sådant som att äta onyttigt, dricka för mycket alkohol, slötitta på tv eller slösurfa på nätet.

Typ 4 varken känns bra eller är bra för oss eller andra. Det kan vara att ta på sig en offerroll och sitta hemma och tycka synd om sig själv eller att låta sin irritation och ilska gå ut över någon oskyldig.

Att göra typ 1-grejer är ju inte så svårt att motivera sig till. Typ 2 däremot kan vara lite knivigare även om det är sådant som verkligen får oss att utvecklas. Många saker inom den kategorin är sådant som oftast bara känns dåligt i början. Har man kommit igång med träningen eller att äta bra så blir det ett typ 1 -beteende eller aktivitet.

Likaså kan det vara lite jobbigt att slita sig från soffvärmen och börja plocka bort lite dåliga vanor ur grupp 3. Sånt som känns bra, men som inte är bra för oss.

Fjärde gruppens aktiviteter och beteenden vill vi ju inte ha, men ändå har de flesta lite i den lådan också. Sådant bör vi försöka att rensa bort. Om det varken känns bra eller är bra så bör vi inte heller utsätta oss själva eller vår omgivning för det.

För min del får jag nog lägga mest krut i 2:an och 3:an. Göra lite mer sådant som inte känns bra, men är bra och mindre av sådant som känns bra, men inte är det. Byta några mindre bra vanor mot några bättre. Lite i taget.

Vilka typer av beteenden behöver du jobba med för att utvecklas?

Källa: Hämtat de fyra typerna från Niklas Davers bok ”Ditt bästa jag oftare”.

Tänk som en entreprenör

Entreprenörer är inte hängivna planen utan de är hängivna målet.

Det är en tolkning som till talar mig. Den som försöker förutspå framtiden och håller fast vid sin plan kommer att uppfatta det som inte blir enligt planen som negativt – överraskningar, hinder eller sådant som får hen ur kurs.

Entreprenören å andra sidan är engagerad i målet och förändrar planen allteftersom verkligheten förändras. Entreprenören agerar för att ta reda på istället för att sitta och försöka förutspå framtiden.

Världen är oförutsägbar och du har inte en chans att kunna tänka ut allt eller skapa en bild av framtiden med någon större säkerhet. Istället för att tänka ut nya sätt att agera behöver du agera på ett sätt så att du skapar den framtid du vill ha.

Jag tycker att det verkar vara ett förhållningssätt som funkar både för företagaren som inte kan förutspå marknadens reaktionen likväl som den enskilde individen som vill nå ett uppsatt mål.

Jag ska vara mer av den sortens entreprenör både i mitt företag och i projektet Mitt liv.

 

 

Det finns inga misslyckanden

Inga-misslyckanden

 

Du kan inte misslyckas. Det finns inga misslyckanden. Hur känns den tanken? Vad du än gör så kan du aldrig misslyckas utan bara producera olika resultat.

Ligger vi  på soffan och käkar praliner skapar vi ett visst resultat, äter vi nyttigt och tillbringar några timmar i veckan i motionsspåret eller gymmet så producerar vi ett annat resultat. Så en dag när vi upptäcker att soffan och pralinerna gett ett resultat som vi inte önskar så ska vi inte se det som ett misslyckande utan som just ett resultat. Visst känns tanken ganska skön? Vi har fått ett resultat och vet vad som inte funkar ifall det är att väga mindre och ha bra kondition som var det önskade resultatet. Vi har lärt oss något.

De här tankegångarna har jag jobbat med en hel del när jag tagit de första stegen i mitt nya företagande. I början var jag stundvis förlamad av rädslan att misslyckas. Och rädslan för misslyckande kräver energi. Suger musten och lusten ur en. Gör en handlingsförlamad. Rädsla för misslyckande är en enorm begränsning för utveckling. Jag kan fortfarande bli rädd ibland när jag inte vet hur jag ska lösa problem som uppstår. När jag inte har kunskaper som behövs eller när jag oroar mig mer för vägen dit än jag är fokuserad på mitt mål, men tänker jag att allt är en läroprocess och litar på att det blir bra så får jag kraft och lust att ta i det som behöver göras.

Kan vi se resultaten vi hittills åstadkommit och dem vi kommer att skapa framöver som ett lärande så blir känslan en annan. Lära kan vi göra av både bra och dåliga resultat. Vi får fakta och insikter som gör att vi förstår vad som inte fungerar och vad som fungerar bra. Utifrån dessa fakta kan vi fatta riktiga beslut om hur vi ska agera här näst. Vi får tillgång till vår inre kraft och kan vara handlingskraftiga på ett sätt vi inte kan om vi tänker att vi misslyckats.

Det finns inga misslyckanden. Jag jobbar vidare på att göra detta till min sanning.