Tag Archives: livet

Vilken sommar det var…

Motala-hamn

Ja, vilken sommar det varit. Varje jobbdag under sommaren gick jag här, genom Motala hamn, som sista delen av sträckan från parkeringen till redaktionen på Motala & Vadstena tidning.

Massor av variation i jobbet. Träffat ”Hertig Magnus” på Vadstena slott. Skrivit om udda jobb – hästtandvårdare, äggskalare och ölbryggare. Intervjuat intressanta människor.

Gjort jobb om djur. Alltifrån ett uppslag om hur det är den dagen djurägare måste besluta över livets slut för sina älskade husdjur till att vara med på grissafari.

Skrivit om sommarjobbare, semesterfirare och kolonilottsodlare. Besökt veteraner på camping och skolbarn som oroar sig för illaluktande sjögräs på badstranden.

Högt och lågt. Sparrisodling på förmiddagen kunde följas av ett jobb om cellprover på eftermiddagen. Ett jobb om en panflöjtskonsert kunde följas av andra om villainbrott, misshandel och stöld.

Det är speciellt med jobb på dagstidning på sommaren. När mycket i samhället står stilla hinner man med en massa andra grejer. Och vi fick till en varierad tidning under sommaren.

Och jag hade kul varje dag på jobbet.

 

Vad väntar du på?

Någonstans vet vi att vi kan påverka våra liv. Skapa det liv vi vill. Vara den vi vill vara. Åstadkomma de resultat vi vill uppnå. Förändra saker. Göra om.

Men…

Vi väntar…

på det rätta tillfället

eller på att inspirationen ska komma…

eller att vi ska få tillåtelse från någon (familjen, släkten, maken, samhället eller vem det nu är vi inbillar oss att det är som ska ge oss tillåtelse) …

eller att någon ska uppmuntra oss och säga  ”Kör på. Du kan det här”…

eller på att någon ska förändras

eller att rätt person ska dyka upp

eller rätt omständighet

eller att barnen ska bli stora nog…

eller att någon ska upptäcka oss

eller att vi ska veta exakt hur det ska gå till…

eller att det ska vara riskfritt

eller att självförtroendet ska bli större…

eller att vi ska bli mindre rädda

citat-jackcanfield

Vi hittar på olika skäl till att vi inte kan komma till skott. Inte nu. Men de perfekta omständigheter vi väntar på kommer aldrig att komma.

Vill vi något måste vi agera. Bara börja helt enkelt. Vad är första steget att ta? Och vad ska göras härnäst?

Sätt saker i rullning. Sluta vänta.  Just do it!

Börja. Nu.

PS. Inspiration till delar av listan är hämtad från Jack Canfields bok ”The Success Principles”.

Att vara lycklig del 2

Önska dig det du har

Att önska sig det man redan har kan låta konstigt och knäppt. Man önskar sig ju sånt man inte har kan man tycka. Och det är sant. Vi önskar oss en massa saker. Både i form av prylar och pengar och att saker ska vara på andra sätt än de är.

önska-det-du-har

Att önska det vi redan har innebär att vi värdesätter och känner tacksamhet över det vi redan har. Vi ger oss tillfälle att njuta av den tillvaro vi har. Vara nöjda en stund. Känna uppskattning.

Självklart fungerar det att jobba för en förändring. Det går till och med oftast lättare att uppnå förändringen om vi känner oss tacksamma och uppskattar det vi redan har. Och så mår vi bättre. Går vi och tänker på att om det bara var annorlunda, skulle jag vara lycklig…. Ja, då känner vi oss inte särskilt lyckliga.

Så värdesätt nuet och känn uppskattning för det du har och den du är just nu.

Att vara lycklig del 1

Acceptera-det-som-är

Jag kommer att i 10 delar presentera tips på hur vi kan må bättre i vår vardag och faktiskt vara lyckligare. Först ut blir del 1

Acceptera det som är

Alltför ofta låter vi oss dräneras på energi därför att vi vill att tillvaron ska vara annorlunda än den är. Vi hakar upp oss på det vi skulle vilja att det vara på något annat vis. Och slösar massor av energi på det.

Det vi gör motstånd mot kan delas upp i två kategorier – det vi inte kan påverka och det vi kan göra något åt.

Att till exempel lägga kraft på att vädret är dåligt är enbart slöseri med energin. Något vi absolut inte kan påverka. Den här kategorin är ganska stor om vi räknar in hur andra människor är och hur de beter sig, vilket vi oftast inte kan påverka.

Sen finns en massa saker i vårt dagliga liv som vi faktiskt kan påverka, men som vi ändå gör motstånd mot och som på så viss snor en massa energi och glädje ifrån oss. Vågen visar för mycket, konditionen är inte vad den borde, garaget ser ut som ett bombnedslag, tapeterna i köket är fula eller vad det nu kan vara.

När det gäller det vi faktiskt kan påverka så har vi två val. Göra något åt det eller låta bli. Vi börjar träna, äta sundare, avsätter en helg till att rensa i garaget och väljer tapeter till köket och sätter upp dem.

Men så enkelt är det inte alltid. Olika skäl kan finnas till att vi inte har tid att tapetsera just nu eller kanske har ont någonstans som gör att det är svårt att träna. Här gäller det att rannsaka sig själv.

Vill jag förändra det jag inte accepterar?

Är jag beredd att göra det som krävs?

Vill vi förändra och är beredda att göra det som krävs, ja, då är det bara att sätta igång. Snöra på oss joggingskorna och ta första steget. Skriva in i kalendern vilken helg garaget ska städas ur.

Men om vi gör motstånd mot det som är, samtidigt som vi inte är beredda att göra det som krävs för att förändra, låter vi energin sippra ur oss och vi mår rätt kass. Är vi inte redo att betala priset för att förändra så får vi lov att acceptera det om vi vill må bra. Inte störa oss på oss själva. Inte banka på oss själva. Och kanske förlika oss med fläcken på kökstapeten ett tag.

Det här kan vara riktigt svårt – att acceptera att vi inte är beredda att göra det som krävs för att uppnå en förändring. I alla fall inte just nu.

Är du beredd att göra det som krävs för att förändra saker du kan påverka – sätt igång. Och lycka till med förändringen. I övrigt, acceptera det du inte kan förändra och det du inte är beredd att förändra trots att du kanske kan.

Andas, andas…..

Andas

En del dagar blir bara för mycket. Idag var en sån. Telefonsamtalen gick i varandra. Programvaran behövde uppdateras. Internetbanken funkade inte. Paketet med reservdelar till bilen satt fast. För varje grej jag lyckades lösa uppstod två nya problem.

Till slut var jag helt insnärjd i mina och andras problem. Kände mig helt uppspeedad och andningen var snabb och grund. Sådär som det blir när man är riktigt stressad. Gjorde några försök att pressa mig lite extra för att jobba undan ändå. Tryckte i mig en kopp kaffe fast jag egentligen vet att det inte är bästa boten för en stressad kropp.

Men sen tog jag mitt förnuft till fånga. Klädde på mig och gick ut. Sträckte på mig. Drog bak axlarna. Tog några djupa andetag. Lyfte blicken. Tittade runt omkring mig. Drog in vårluften genom näsan. Andades. Upptäckte att det börjat grönska i dikeskanten. Andades. Hörde fågelkvittret. Andades.  Kände att det luktade skog och terpentin från högarna med stockarna som lagt upp längs vägen. Andades. Tittade på molnen. Andades. Kände några regnstänk i ansiktet. Andades.

Kom sen hem som en bättre version av mig själv och kunde ta tag i det jag behövde göra. Och klarade bättre att hantera det jag just idag inte kunde göra något åt.

Det här är det yngsta du någonsin kommer att vara

Äldst-och-yngst

Ibland ramlar jag på ett citat eller en text som i sin självklarhet ändå skakar om mig. Jag vaknar upp och upplever någon form av klarhet där och då när jag läser det. Meningen i bilden är en sådan.

Jag satt och snabbläddrade i mitt RSS-flöde och skrollade igenom en text som handlade om mer eller mindre otroliga tankar vi tänker när vi duschar. Det handlade om allt ifrån att mjölk skulle vara omogen ost till ovanstående betydligt djupare tanke.

Idag är jag äldre än jag någonsin varit och det yngsta jag någonsin kommer att vara.

Jag får den där hisnande känslan i magen när jag läser det. En sån som man får när man åker berg-och-dal-bana eller så. Och mitt i den känslan finns påminnelsen om att livet är det som pågår just nu.

Vi ruschar på i vår vardag och glömmer bort att nuet är det enda vi har. Varje dag är livet. Varje dag räknas. Det vi fyller våra dagar med är det som i slutändan visar sig vara hela våra liv. Vi glömmer ofta bort det. Tänker på helgen eller semestern då vi ska… Och visst, både helgen och semestern räknas, men det gör också varje dag. Varje stund. Varje nu.

Hur väljer vi att förhålla oss till vår omgivning? Vad är viktigt och vad är det inte? Kan vi prioritera annorlunda? Valen vi gör idag har betydelse för det liv vi lever.

För idag är det yngsta vi någonsin kommer vara.

Visst är det självklart att det är så det är, men handen på hjärtat – hur ofta glömmer du bort det?

Våga känna tillit

Känn-tillit

Vi vet vad vi vill och drömmer om, men kan ändå inland bli stående och inte våga ta stegen som behövs för att förverkliga en dröm. Vi känner i magen vad som är rätt men blir ändå stående mitt i steget.

Det kan vara fråga om att våga säga upp sig från jobbet man inte trivs på och göra något man vill. Eller att våga förverkliga drömmen om ett eget företag. Förverkliga drömmar överhuvudtaget. Ge sig ut i det okända.

För mig kan det handla om utvecklingen av företagande. Jag kan känna i magen att jag går åt rätt håll, men ändå ibland tvivla på att det är rätt eftersom jag inte kan se det framtida resultatet av mina insatser. Det är en svår bit det där att känna tillit och inte låta sig dras med i oro för det framtida resultatet.

Själv kan jag ibland få en sån oro för att jag inte ser resultatet. Inte ens ser själva vägen mer än en liten bit som jag har framför mig. Oftast kan jag känna tilliten och instinktivt veta att det är rätt, men vissa dagar rycker tvivlet tag i mig och jag börjar oroa mig. Tänka negativa tankar.

Om jag inte lyckas vända det hela och hitta tillbaka till tilliten och därifrån till kreativitet och energi så kan en sådan oro sluta med att jag börjar läsa platsannonser på nätet. Sitter plötsligt där och surfar runt bland lediga jobb.

Men där någonstans når tvivlet min botten. Då kan jag se på mig själv lite från ett annat håll. Jag fattar att det är det här jag vill göra och jag vill se vart jag kan nå med det jag gör. Även om jag inte vet så är det här och nu som jag ska pröva detta. Gör jag det inte nu kommer det troligen aldrig bli gjort.

Då tar jag mig tillbaka till tilliten. Vingligt och osäkert, men jag hittar tillbaka. Gör mig en kopp kaffe. Börjar skriva. Säger till mig själv att det är nu jag ska göra det här. Och det är helt okej att jag inte ser vägen, bara jag vet vart jag vill nå.

Min valda väg är kanske den rätta, men den kan också visa sig vara mindre bra. Då måste jag kunna lita på att jag kan svänga, byta riktning, vända om en bit eller ta en ny väg.

Det är något jag jobbar med – att lita på att jag hittar dit jag vill även om jag inte vet vägen och inte har någon karta.

Underskatta inte värdet av skit

Värdet-av-skit

Det händer grejer i livet som vi inte kan kontrollera. Skit händer. Ibland. Det spelar ingen roll hur mycket positiva tankar vi har.

Ibland är det småskit som det funkar att förhålla sig till på ett sätt som gör att det gör minsta möjliga skada på våra liv i övrigt. Så finns det grejer som golvar en totalt. Som får en att bli liggande under golvplankorna där livet är både mörkt och trångt. Där det är svårt att andas.

I sådana lägen måste man få prata. Sätta ord på det som händer. Höra sina egna ord för att förstå. Då händer det att man får höra att det blir bättre, att det till och med kan bli bättre än det var innan. Just då känns det bra att höra även om man inte kan tro det eller ta in det. Nånstans långt bort inser man väl att överlever man så kommer man bli starkare, men att hela livet ska kunna bli bättre det verkar i det läget som en utopi.

Men vi är våra livs trädgårdsmästare och alla trädgårdsmästare inser värdet av skit. Det är skiten som får det att växa i trädgårdslandet. Utan den blir det bara hängiga, svaga plantor utan kraft och energi. Med gödsel och vatten får vi starka och friska plantor. Så man ska inte underskatta värdet av den skit som drabbar en. I efterhand kan den visa sig ge något annat tillbaka.

Och faktiskt. När det gått tillräckligt med tid. Så har den skit livet kastat på mig gjort att jag blivit starkare och tryggare i mig själv. Jag har rest mig upp. Borstat av mig. Sträckt på mig. Klivit ut i livet. Varit öppen för allt livet skulle kunna erbjuda. Och faktiskt. Alla som sa att det skulle bli bättre. De hade rätt. Nu ett drygt år senare. Har de helt rätt. Livet är mycket bättre nu. Än innan skiten.

Så tänk på det när skit händer i livet. Det måste få ta den tid det tar att komma igen om det varit för tufft, men sen kan ni sträcka på er och se vad livet kan erbjuda för överraskningar. Vägra vara offer alltför länge. Ni kommer inse att skiten gjort nytta. Ni har blivit starkare och livet kan bli bättre. Än innan.

Gnäll är du snäll…

Gnäll-är-du-snäll

Hur är det på jobbet? Hur har du det? Vanliga frågor. Frågor som i vår kultur nästan kräver att vi har ett svar som innehåller ett visst mått av gnäll och klagomål. 

Svarar du att det är toppen på jobbet, att chefen, arbetskamraterna och arbetsuppgifterna är bra och att du trivs,  då lär du mötas av några misstänksamma blickar. Får man frågor om jobbet förväntas man mer eller mindre att gnälla på något.

Gnäll har kommit att bli kittet som binder människor samman i vår kultur. Rätt trist kan man ju tycka. Vi förväntas vara lite vardagspessimister. Gnälla, klaga och sucka över våra liv och vår situation. Kulturen främjar gnäll så till den grad att vi faktiskt förväntas att vara lite gnälliga allihop.

Oftast handlar det här gnällandet och suckandet över vardagens uppgifter om ett slentrianmässigt beteende. Ibland kan det kännas skönt att få gnälla av sig lite, men rent generellt kommer det sällan något positivt ur detta. Dessutom kommer vi lätt in i ett regelbundet gnällande, vilket leder till ännu mera gnäll.

Bästa sättet att lösa det här är att försöka ändra på sig själv. Bli medveten om sina tankar och börja agera annorlunda.

Vill du bli en vardagsoptimist istället för en vardagspessimist?

 

Blunda för problemen?

Just nu idag försöker jag bara blunda för ett problem. Ignorera, om än med lite gnagande irritation, det faktum att twitterflödet inte syns på bloggen idag.

Mitt plug-in verkar inte funka som det ska idag. Har tydligen ingen kontakt med Twitter. Irriterande när det inte funkar, men ett bra tillfälle att öva på att hålla fokus på det jag ska. Idag ska jag göra klart illustrationer till fyra blogginlägg och helst hinna skriva ett par av dem. Alltså får jag för stunden släppa det faktum att mina tweets inte syns på bloggen.

Jag hoppas att jag kan ignorera problemet och att det ska lösa sig av sig själv under dagen. Om inte får det komma upp på att-göra-listan för i morgon. Värre akut är det inte. Och kanske, kanske har det löst sig av sig själv till dess.

Hoppas.